Fairytales är oorganiserade minnen, tillbakablickar, funderingar & tankar om det som varit, orsak & verkan i en sammanfattning som skummar på ytan. Man samlar på hög sina livserfarenheter och stoppar in dem i garderoben tills dörren bågnar och man är tvungen att börja ta itu med eländet precis som allt annat skräp man samlar på sig! Därför när det eventuellt blir offentligt så kommer det att för den oinvigde te sig som allt faller över en, på en gång, i en salig röra när dörren öppnas…av olika anledningar så kommer publicering också ske lite oorganiserat men det får ni ta, det är min rättighet som författare.
Skelett i garderoben finns det många! Lik som luktar och en hel del skit som jag gladligen varit utan! Jag drar till mig elände. som den där killen som faktiskt var den som tog första och andra och tredje steget till ett märkligt förhållande. Jag var arton och tog min första steg som en ny människa, för första gången i mitt liv var jag till synes frisk och försökte smaka på det liv som jag bara hört talas om, av dem som levde det. Jag var så sjuk innan, att mitt liv framlevdes mestadels på sjukhuset eller hemma i min säng…ibland kom det s.k kompisar, skolkamrater på besök, för att på mitt rum, kunde de tala om allt roligt de gjorde utan insyn från föräldrar och för att de hade ett intresse av min äldre bror.
Nåväl den sommaren var det killar, sprit och fest som gällde och mittiallt så dök han upp på sin svarte springare och bjöd mig att rida den. Det blev en skentur!Och den räckte runt halva jordklotet! Det märkliga var att jag hade drömt om honom när jag var sjuk och febrig, både honom och hästen flera år tidigare utan en aning om hans existens, tom namnet var rätt. Tyvärr varnade inte drömmen om vad som skulle ske i slutet! Naturligtvis fanns där alla ingredienserna, han var sexuellt störd, det fanns en eller två kvinnor som hans mor tyckte dög bättre än jag och hon var dessutom grundorsaken till hans störning i övrigt. Ännu ett ödets olycksbarn alltså och att vi möttes var nog förutbestämt! Pressen ledde till sepration så småningom med svärmor in spe handgripliga hjälp och ett fult bakhållsangrepp från mina föräldrars sida. Något år senare så fanns han inte längre annat än i svarta tidningsrubriker som fick affären jag befann mig i att gunga! Ännu några år senare gjorde jag ett allvarligt självmordsfösök, det hade inte med honom att göra, men jag lärde mig något om den mörka väg som finns bakom kulisserna. Och ytterligare några år senare förlorade jag en väninna som lyckades bättre med sitt vägval. På begravningen kunde jag mycket tydligt höra henne säga på sin typiskt sjungande finlandssvenka, Fy Faan….
