När inser ett barn att de vuxna inte kan skydda eller beskydda det mot världen och livets motgångar, ondska, våld och olyckor? Vad händer när barnet inser att de vuxna är inte kapabla, att de inte går att lita på? Min brorsdotter var bara ungefär fyra-fem år när hon meddelade mig med stort allvar; ”min mor ljuger för mig”! Jag var själv mor till en nyfödd son då och de orden träffade mig som ett slag i huvudet!
När jag opererades första gången så var jag sjutton år och vägde 27 kg! Jag hade varit allvarligt sjuk länge, kunde knappt gå, stå, röra på mig. Äta hade varit ett bekymmersamt elände, att behålla maten eller tillgodose mig näringsämnena ur den var i princip omöjligt eftersom tarmen levde som en parasit i och på min kropp, alla blodvärden var horribla, blodiga diareer och kräkningar hörde till vardagen, hade jag slagit upp ett sår och börjat blöda så hade det inte slutat förrän det var slut på blodet. menstruation hade jag inte haft regelbundet sedan jag kommit in i puberteten och det som kom liknade mest något ruttet, gammalt och dött! Jag fick blodtransfusioner, låg i isolering eftersom jag hade dragit på mig sjukhussjuka ovanpå allt annat och levde på rymdfararekost, pulver som blandades ut med vatten. Jag fick min första stomi efter att man tagit bort hela tjocktarmen, tre decimeter tunntarm och hela ändtarmen. Mina föräldrar kom på besök, när jag visade stomin vände sig far bort.
Som vuxen vet jag och förstår att föräldrar vill inte se, uppleva eller ta till sig, att barnets liv aldrig kommer att se normalt ut igen, men då betydde det, som jag också förstått i efterhand, att jag aldrig skulle kunna se mig själv duga i en mans ögon, att jag aldrig skulle acceptera min kropp som sexuellt skön eller vacker och kanske värst av allt, aldrig skulle duga i min fars ögon!
Jag hade klarat det mesta själv under alla åren som gått, sällan eller aldrig haft stöd från familjen när jag genomgick svåra och smärtsamma undersökningar. Att de då och då kom på besök innebar inte att de pratade med mig, när de var där, de talade mer med vandra. Och det talades definitivt inte om min sjukdom eller svårigheterna. Det talades en del med läkarna över huvudet på mig ,om medicinering och behandlingar men inte med mig. Då och då fick jag tala med psykolog, men min mor tyckte att det var en skam att gå till psykolog så det blev ingen regelbunden terapi, tyvärr. Alltför ofta hörde jag dem beskylla varandra och även mig själv för vems fel det var, att jag var sjuk! Någonstans på vägen från det att jag var barn, tappade jag tilliten, för deras kapacitet att ta hand om mig, att beskydda mig, att värna om mig och att älska mig! Någonstans på vägen tappade jag tilliten, för jag insåg att ingen skulle ta emot om jag föll! Att resa murar och krossa drömmar blev mitt livs signum!
