Jag hade genomgått tre större ingrepp med långa rehablingsperioder under en 10 års period, den tredje var bara tre veckor gammal och det var tre veckors helvete med feber, spyor, smärtor, sprutor, ihärdiga men misslyckade försök att äta, ihärdiga men misslyckade försök att inte bara ”komma upp på benen igen”, utan också försök till ”makeovers” med ny frisyr, shoppa in nya kläder och att fira in påsken med ny sexig look och att äntligen få vara hemma igen med min sambo och vår son, samt att njuta av hästarna, ridningen och livet! Jag visste att något var fel, så in i h—-fel, innan jag åkte på ”permis” talade jag med min kirug, teamchefen. Han undersökte mig och konstaterade att de måste röntga, men det gick inte att göra förrän efter påsken. På påskafton slutade supén med att jag ”rasade ihop” och vek mig dubbel medan jag sakta kanade ned från stolen inunder bordet! Dagen efter åkte jag in till avdelningen igen. Första vardagen efter helgen hade teamchefen på kirugen åkt på semester och glömt skriva remissen till röntgen, med den påföljd att vikarien inte ville lyssna på mig, han ansåg att jag bara tramsade mig och gjorde det för att jag ville ha morfin! Natten som kom tillbringade jag i rökrummet med den enda smärtlindring som stod att få,cigaretter! Tillkallad jourhavande ville inte ”lägga sig i”, sköterskan talade med mig, kramade mig men kunde inte göra något, mina ”rumskamrater” var helt underbara och stöttade mig, på morgonen spydde jag upp flera dagar gammalt maginnehåll och så fick jag äntligen komma till röntgen! det var det löfte jag fått av vikarierande kirug mot att jag inte fick någon smärtlindring natten som gått…
Röntgenläkaren var en gammal bekant, vi hade träffats många gånger genom åren och han kände väl till min sjukdomshistoria, den här dagen hade han dessutom två kandidater som skulle närvara vid dagens undersökningar. Min röntgenläkare blev något upprörd när han fick se i vilket tillstånd jag befann mig, han kunde inte heller förstå varför jag inte fått någon smärtlindring. För att göra denna undersökning måste jag ha en sond via näsan ned i magen, genom sonden kan sedan läkaren sända exakt den mängd kontrast han behöver få att få så exakta bilder han vill ha. Jag fick lite bedövningspray i halsen och ”svalde” ser sonden, läkaren sprutade i kontrast, tittade på bilden i översiktstvn, marscherade in i kontrollrummet och gav order i snabbtelefonen att den vikrierande läkaren skulle infinna sig på sekunden! Kandidaterna kramade mig båda två och sa ”stå på dig”! Den vikarierande läkaren kom, hälsade inte ens på mig och fick en utskällning på stående fot från min röntgenläkare inför mig, kandidater och sköterskor, samtidigt som han fick se på bilderna från översiktstvn.Bilderna var mycket tydliga, det var så mycket sammanväxningar att det var totalstopp! Jag kördes ut på båren till väntrummet och där kom översköterskan och hämtade mig. – Nu ska du få smärtlindring, sa hon.
Efter att jag fått smärtlindring och när den börjat verka så kom läkarteamet in och jag fick veta att jag skulle opereras akut på eftermiddagen, den vikarierande läkaren stod och hängde vid skyddsskärmen och sa ingeting, till mina rumskamraters ilska. -Den f-n bad inte ens om ursäkt, sa de efteråt. Det var en allmänt ”kokt” stämmning men jag hade bara en tanke och den förmedlade jag till gruppen av läkare och sköterskor runt min säng; Ni får göra vad ni vill, om tre veckor ska jag gifta mig, så sätt fart!
Jag var döende, jag visste det därför att jag har varit här förut i denna dimension ,som jag kallar ljusvärlden, en gång tidigare, ljuset är unikt för den här platsen. Vägen hit genom tunneln av färger är inte den enda vägen men den är den mest kända. Den här gången är jag i ett annat”rum” än förra gången, det är som någon finns vid min högra sida, någon som jag känner igen, men inte vet namnet på. Han är blond och blåögd, dessa ögon som har evighetens visdom och erfarenhet men ändå, han ser så ung ut, kanske en trettio år sådär på ett ungefär, jag vet inte riktigt. Det strålar ut en kraft från honom som känns så stark att den skulle kunna lyfta mig upp utan ansträngning. Han håller sina händer över mig, jag känner deras helande kraft men vet att den räcker inte, han ser så bekymrad ut. Så är det fler i ”rummet” de står runt mig och alla ger av sin kraft för ”min tid är inte inne ännu” Jag ska inte komma ”hem” ännu! Deras kraft och kärleks ljus helar och för mig tillbaka till livet men de är sorgsna för de vet att mitt lidande är inte över.
Jag ligger i min sjukhussäng, ronden är på väg, de stiger in salen, läkaren som går först stannar så tvärt att det blir en sammanstötning bland de som går ronden. Läkaren bara tittat och tittar, jag ligger i säng fyra, det är inte jag som är den första patienten de ska till men läkaren kan inte ta ögonen från mig. -Ser ni hur hon strålar, utbrister han! Det är omöjligt, jag har aldrig sett något liknade…
Jag kände mig allt annat än strålande, där jag låg med sond och kateter, dropp och ett tre decimeter långt operationsärr som häftats ihop stålklammrar men oavsett vad jag varit med om kanske hjärnspöken kan göra att man strålar, vad vet jag, så kämpade jag mig ur sängen och upp på benen inom de tre föreskrivna veckorna, stod inför domaren med min make, hade ring på fingret och vigselbeviset i handen! Det är tjugo år sedan det hände, men det kunde lika gärna varit idag!
